Året som varit – del 3

Posted on

Utanför mitt fönster är himlen becksvart. Tittar jag noga, noga kan jag genom den mörka dimman se små ljus från marken. Ser jag ut på andra sidan planet däremot övergår en blodröd horisont till ett skimmer av guld och sedan: en djupblå oändlighet. Jag försöker få ihop det hela – hur planet kan färdas genom en och samma himmel, men samtidigt skära den i två helt separata delar. Som om sfären vore delbar. Som om natten låg till höger och morgonen till vänster. Som om vi färdades vertikalt, att det mörka utanför mitt fönster vore havet och horisonten på andra sidan planet: världen ovanför vattenytan. 

Idag lämnade jag min uppväxtstad. Den stad där jag formats, kanske mer än någon annanstans, men där jag förmodligen inte skulle ha formats så mycket mer om jag hade stannat. Jag vill aldrig sluta formas. Jag vill gjutas sakta, som varmt stål, och färgläggas snabbt, som en bild i en målarbok. Men jag vill aldrig nöja mig med en begränsad färgskala, en fast procedur för förändring. Jag vill snudda vid den temperatur där min essens nästan smälter, klippas till helt nya former som papperskonst, blanda mina nyanser med någon annans så att nya färger uppstår. Har en gått på samma gator och pratat i samma tonläge under en lång tid så börjar vägen en går på så småningom att smalna av. Vägen tar inte slut, vi kommer aldrig helt fram, men stegen blir tyngre och terrängen svårare. Då börjar vi först gå i ett allt långsammare tempo. Sedan stannar vi helt. Men byter vi omgivning och attityd ibland, lämnar vi saker och ting för att öppna upp för nya, då förblir vägen bred och full av färger och omvägar och väderlekar och temperaturer och möten. Det är därför jag åker till Lissabon.

När någon i min närhet frågar mig varför jag åker och vad jag ska göra så svarar jag att jag ska skriva och upptäcka och dricka portugisiskt vin. Jag förmodar att folk har lättare att ta till sig den versionen.

Här kommer sista delen av mitt 2017 ↴

Läs del 1, januari till april→ HÄR
Läs del 2, maj till augusti → HÄR 

September

I början av september var det ännu sensommar i Sverige, kylig men hejdlöst vacker; jag och Julia tog tåget till Stockholm för att gå på Popaganda. Vi drack vin ur plastmuggar, sjöng med till Oskar Linnros och Säkert! och The Vaccines, frös om fingrarna, kollade på kappsimning och åt livet godaste sötpotatisfries. I Falun började löven sakta ändra färg och jag började packa. Jag hade jobbat färdigt och hade tid att knyta ihop tiden i min uppväxtstad, bokstavligen och mentalt och lagom fort. Fast mer eller mindre såklart; i september var det också dags för en fullspäckad demokrativecka med gäster hemma varje dag och flera cateringuppdrag på varandra. Sen kom avskedsfesten: jag lagade mat fyra dagar i streck och den sextonde september stod allt uppdukat. Då dansade jag med min familj genom natten, tog farväl på riktigt – av människor jag skulle sakna och av en tid som nu började lida mot sitt slut. Vid tolvslaget stod jag på balkongen med syster och Julia, det var alldeles stjärnklart, jag borde känt någon slags melankoli där och då, men det gjorde jag inte. Det var dags. Den tjugotredje september åkte jag till Lissabon. På egen hand, utan andra förväntningar än att den tid som skulle komma skulle vara min att forma. Att leva. Och så blev det.


Så här skrev jag i dagboken den tjugosjätte september:

Dricker espresso vid Jardim do Príncipe Real. Har köpt tidningen med fraser som börjar kännas naturliga; bom dia! obrigada! Mycket längre har jag inte kommit än.

Jag bär lång mönstrad klänning, mammas gamla. Lissabon är soligt och varmt och vänligt. Jag har sovit mycket lite men är ändå inte speciellt trött. Det är atmosfären som gör det. Den tillvaro jag nu lever. Den ger mig all den energi som sömn ändå inte kan ge mig.

En vitmelerad duva spatserar runt vid mina fötter på kullerstenen. Den haltar lite. Jag undrar vad den tänker. Jag undrar om den tycker om att bo i Lissabon.

Ur dagboken från den tjugosjunde september: 

Sitter på en bänk i Jardim da Estrela. Här finns det skuggiga platser att finna ro på. Det doftar trä, hav och magnolia. På marken syns de första hösttecknen i form av gula och bruna löv, men i träden och buskarna är det fortfarande sommar. Himlen som skymtar mellan trädkronorna är alldeles klarblå.

Klockan sex ska jag möta en portugis och gå på konstgalleri. Han är jazzmusiker. Jag har fortfarande inte vant mig vid tanken att det här är mitt liv nu. Det känns som om jag svävar i någon form av parallelunivserum.

Sex saker jag hann med min första vecka i Lissabon: Läsa ut två böcker. Börja känna mig hemma. Gå på yoga. Börja bära glasögon. Inse att jeans inte skulle vara vidare användbara i den trettiogradiga Portugal-hösten.

Förälska mig hastigt.


Publicerat i september:

Oktober

Nästan hela oktober var jag i Lissabon. Månadens första tio dagar fick jag dela med Julia, som kom på besök. Vi testade otaliga restauranger, delade otaliga flaskor vin, gick otaliga steg längs branta kullerstensgator. Vi tog tåget längs kusten, badade i havet och brände oss i solen. Vi lagade mat i mitt lilla kök, turades om att ge varandra massage, spatserade omkring i staden. Det var så fint att få dela staden med min bästa vän! Den tionde oktober var det dock dags att säga hejdå till Julia; själv hade jag två veckor kvar. Jag skrev mycket, läste mycket, upptäckte nya platser och nya fik att äta avokadomackor på. Den tjugoandra kom pappa till Lissabon och vi spenderade mitt sista dygn i staden tillsammans – en sista solnedgång vid Miradouro Santa Catarina -, innan vi åkte på upptäcksfärd norrut och därefter klev på ett tåg till Baskien. En dag var vi i San Sebastián, innan vi fortsatte mot Schweiz. Jag spenderade oktober månads sista vecka i höstsoliga Basel och Luzern. I förtroliga samtal med farmor, i festligheter med en barndomsvän, på föreläsning med min skrivstunderande kusin i Bern, på promenader längs floden och genom höstmarknadens vimmel.

I oktober bestämde jag mig också för vad våren skulle innebära för min del. Innan dess hade jag ingen klarhet alls. Så här skrev jag i dagboken den sjuttonde oktober:

Det är otroligt hur saker bara faller sig ibland. Bara blir. Jag befinner mig i Lissabon. Det är min sista vecka och jag fångar den. I vår ska jag bo i Uppsala, med syster(!), och plugga litteraturvetenskap. Plötsligt bara föll det sig så. Nu bara blir det så. Och det känns så rätt i magen. Som om det var så här det var menat. Hade vi haft det där telefonsamtalet några dagar senare hade det varit försent; igår stängde vårantagningen. Det måste med andra ord vara menat.


Inlägg från oktober-Lissabon:

En snabbvisit i San Sebastián, sedan vidare till Schweiz innan oktobers slut…

Så här skrev jag när jag lämnade Basel:

På tåget mot Paris. Att säga hejdå till farmor efter våra många gemensamma dagar, samtal, måltider, var både lätt och svårt. Svårt och jobbigt för att jag älskar henne något så oerhört. Lätt enbart för att jag hade bråttom till tågstationen.

November

Oktober blev november och jag tog tåget från Basel till Paris. På stationen fick jag krama om min kära mamma. Vi spenderade tre dagar i den kyliga, höstvackra franska huvudstaden tillsammans: bodde i en lägenhet i Montmartre, vandrade upp för Eiffeltornets trappor, provade drömmiga fik och åt vegansk fine dining. Den nionde tog vi tåget tillbaka till Basel, varifrån jag tidigt morgonen den tionde tog tåget vidare till Rom, där jag samma eftermiddag mötte Emmie på flygplatsen. En veckas äventyr i Italien följde. Vi tog tåget till Neapel och åkte vidare till kusten, till Sorrento. Drack aperol spritz på uteserveringar, invirade i våra kappor. Vi tog båten till Capri där allt var tyst eftersom det var lågsäsong. När regnet föll över den enastående vackra, lugna ön låg vi och läste med balkongdörren öppen. Om morgnarna rullades vår frukost in på en skranglig vagn; bakelser på höga fat och kaffe i tunga stålkannor. Vi letade upp Capris enda öppna bar, drack öl och kollade på när Sverige mötte Italien i fotboll. Sedan åkte vi vidare längs Amalfi-kusten, till ett desto tystare Positano, innan vi återvände upp till Rom. Den sjuttonde november landade vi i ett iskallt Sverige. Det var vinter. Jag uppfylldes av en så tillfredsställande känsla av att vara hemma, trots att jag egentligen inte riktigt visste vad som var mitt hem. Jag spenderade några dagar hos syster, fortsatte till Arboga och Falun. Den sista november åkte jag och Karolina till ett glittrande London tillsammans.

Ur dagboken den tionde november:

Jag lämnar Basel i morgonmörker. Ingen är vaken än. Gatan är helt stilla. Jag pussar mamma och lämnar en lapp till farmor, sen går jag mot spårvagnen med allt mitt bagage.

Tre dagar i Paris med mamma. Vi gick armkrok längs novemberkalla gator, provade bananbröd och hippa caféer, blickade ut över staden i solnedgång från Eiffeltornets topp, promenerade i Montmartre och gav varandra massage.

Nu: Italien. Jag gav just en främmande man ett vykort jag glömt skicka i Schweiz. Hoppas han kommer ihåg att posta det. I eftermiddag möter jag kära Emmie på Roms flygplats. Från det ena till det andra. Det ska bli tjugo grader.


Den trettonde november, på Capri:

Capri är en häpnadsväckande vacker ö, men det är lågsäsong och helt tyst. Idag regnar det. Det regnade redan när vi vaknade. Smatter mot kaklet på terassen, allt tätare moln över det stilla, kalla medvehavet. Inte en båt eller fågel eller människa i sikte. Bara smatter.

Vi dricker te och läser och virar in oss i täcken och tänker att om det slutar regna så går vi ut och tar bussel till Axel Munthes trädgård eller köper långa smala cigaretter eller ser oss omkring efter liv i byn. Men det fortsätter regna och vi fortsätter läsa och min huvudvärk är bestående men jag mår ändå bra. För vi är ju på Capri och regnet tillför något magiskt, omslutande, till läsandet och varandet.

Den tjugotredje november, i Arboga:

När snön faller utanför sovrumsfönstret fylls jag av lyckokänslor. Jag brister ut i ett leende, ett skratt. Flingorna är stora, mjuka, vänliga. Bäddar in den lilla staden i stillhet. Jag är ensam i lägenheten och det gör gott att landa lite. Är fint att få vara här, bara finnas. Men jag känner också att jag inte kan stanna för länge. Ensam. Här. Jag känner det eftersom jag för första gången på flera månader kan känna ångestförnimmelser börja krypa i min kropp. Det är inte Arboga eller hemmet; det är stillheten och friheten. Friheten som jag kan uppskatta något otroligt, men vilken också är min fälla. På lördag ska jag till Falun. Som gäst. Det ska bli knäppt, men fint.

Publicerat i november:

December

Årets sista månad invigdes i den brittiska huvudstaden med Karolina: längs överdådigt julpyntade Oxford Street, på musikal, bland marknadsstånden i Camden och konsten på Tate Modern, med kaffekoppar och espresso martinis i händerna och i kyla som fick det att sticka i kinderna. Vi bodde på hostel men smet ut så fort vi vaknade om morgnarna; promenerade omkring längs gatorna och spenderade många stunder på drömmiga fik och restauranger. När vi kom tillbaka till Sverige åkte jag till Arboga för att pausa en stund, innan jag åkte till Göteborg för att hälsa på Isak. Den andra decemberhelgen kom och jag tog med mig Isak tillbaka till ett vintrigt Arboga, dit Julia och Ralph kom med tåget samma dag. En helg med bästisar, vin, julbak och promenader i nysnön – sedan en vecka av läsning, skrivande och lugna vintermorgnar. Den sjuttonde åkte vi till varmare breddgrader, jag och syster, för att möta upp mamma och pappa. Året avslutades på Bali, hela familjen samlad. Dagar av värme, dagliga tropiska regnskurar, fantastisk veganmat och framför allt – massor av stunder tillsammans. Jag hade inte kunnat önska ett bättre årsslut.

Nu när jag ser tillbaka på hösten, september till december: jösses vad jag hann uppleva, se, leva, finnas. Det finns verkligen ingenstans i mig som jag ångrar att jag satte mig på det där planet till Lissabon i september. Att jag använde upp alla mina sparpengar. Att jag åkte utan en rationell idé eller ordentligt plan för vad som skulle ske sedan. För det blev ju så bra. Det blev ju helt enkelt rätt. Men att inte glömma förstås: det är otroligt vad jag är priviligerad som kunde forma min höst så här. Som får forma mitt liv i den utsträckning jag kunde och kan. Det är ingen självklarhet. Det är inget en ska ta för givet.



Ur dagboken den tolfte december:

Vaknar till fullkomligt tystnad. Ett vinterland utanför och inne: en luft som är egendomligt lätt att andas. I helgen var Julia, Ralph och Isak här. Vi drack vin, julbakade, promenerade längs Arbogas snötäckta gator, samlade tills orden fanns kvar men timmarna tog slut. /…/

Det känns som om jag svävar omkring. Som om luften jag andas är en annan än den där tiden går. Men det är okej, för livet ger mig så mycket vacker jag kan röra vid, även om jag svävar lite utanför livet just nu. Så mycket vackert att lägga mina dagar på, att se och finnas i. Så mycket vackert att skriva om.

Rader ur dagboken, från Bali:

En eldfluga svävar stilla genom mörkret och jag undrar vart den är påväg. Ingenstans den flyr nu kommer att vara en plats där den är osynlig.

Tänk att en stjärna kan ha slocknat för trehundra miljoner år sedan men att vi ser den först nu. Pappa säger det när vi står på verandan vid huset i Ubud. Mörkret har lagt sig över risfälten. Det är en stjärnklar natt.

Skyfall när jag lämnar caféet. Jag blir genomblöt på ett par sekunder. Har spräckt min mobilkamera samma dag. Vad är egentligen värt något? Sträcker armarna upp mot himlen, låter de varma regndropparna duscha mitt ansikte, ler. Känner mig fullkomlig.


Publicerat i december: 

Tack livet, för 2017! För upplevelser, erfarenheter och så många dagar att se tillbaka på med värme.

0 kommentarer

Lämna en kommentar

Din e-post kommer inte att publiceras.