Årets som varit – del 1

Posted on


2017 har varit ett omtumlande, omväxlande, spännande år. Det bästa hittills? Jag tror det. Innan jag tagit för många kliv i det nya året vill jag passa på att sammanfatta det som varit. Vi tar det hela från början…

JANUARI

Den första januari satt jag på ett tåg genom tysta vinterlandskap och skrev så här:

När det är den första dagen på ett nytt år och regionaltåget rullar genom mörka landskap känns allt så väldigt tyst. Lugnt. Festerna är över. I sängarna ligger människor hopkrupna under mjuka täcken. I köken doftar det rostat bröd och bryggkaffe. Glaskross får asfalten att glittra. Nyårsönskningarna som skrevs innan klockan slagit nytt är skrynkliga lappar på diskbänkar, nyårslöftena har kanske redan brunnit upp i midnattseldarna.

Det är ett nytt år, men det är också bara en ny dag. En ny tyst, lugn dag i ett kyligt vinterland. En ny dag då ett tåg rullar genom mörka skogar och bortglömda städer. En ny dag då människor går upp ur sängarna, en ny dag då somliga dricker fyra släta koppar kaffe och andra inte. Ändå är det något så heligt över just denna dag. Den första dagen på något nytt. /…/


Årets första dagar spenderade jag och syster i Budapest: snön föll i mjuka flingor, vi badade i varma källor, spatserade omkring i nya kvarter, över kullersten vi aldrig tidigare beträtt. När jag kom hem följde en intensiv jobbhelg med matlagning för flera hundra. Jag minns att jag i allmänhet kände mig rätt tillfreds i januari: sista terminen på gymnasiet hade börjat och skolbördan var ofantligt mild i jämförelse med höstens, jag åt middagar och bruncher med gänget, gick på bio, träffade vänner och drack öl oberoende från om det var lördag eller tisdag, framkallade bilder och klistrade fotoalbum, öppnade ett investeringssparkonto, gick på yoga och föreläsningar och hade seminarium och vinkvällar.

Den trettonde januari skrev jag så här i dagboken:

Det är ett privilegium att få dela mitt sista gymnasieår med så nära, bra, smarta och roliga vänner. Vänner som inte bara räknar med en och skänker en trygghet, utan också gör vardagen spännande och intressant. Jag uppskattar så varje lunch när samtal och politik, värderingar, funderingar och aktuella händelser får det att sprudla vid bordet, men jag uppskattar också extra mycket när vi ses på kvällar, som ikväll hos Isak. När vi når djupare i diskussionerna. Börjar beröra livet. Varje gång lär känna varandra lite bättre. Förstå vad som finns inom var och en av oss. Det är fint. Jag är så tacksam för kvällar som denna. Och tacksam för att orden räcker till många kvällar till.

Allt med januari var inte lika milt och omfamnande. Så här skrev jag den trettioförsta:

Jag kan intala mig själv att jag inte är rädd, men jag har svårt att övertyga mig själv när jag står framför spegeln och får påminna mig själv att andas. När jag passar på att gråta i duschen för att det inte märks när det varma vattnet forsar över ögonlocken. När jag kramar mamma några sekunder för länge. Jag vill inte visa det, men om det är något jag är så jävla rädd för så är det att mamma ska bli sjuk igen. Att det där som läkarna upptäckte i mammas bröst idag ska vara något. Något dåligt. Elakartat. Jag vet ju inte om det är det. Med största sannolikhet inte. Men att det över huvud taget finns på världskartan maler min trygghet i småbitar. Får så mycket att komma tillbaka och så många tankar att snurra. Jag kan inbilla mig själv att jag inte är rädd, men det stämmer ju helt enkelt inte.

Fem inlägg från januari månad:

Fem recept från januari månad:

FEBURARI

Den första februari:

Vi dricker rätt ofta vin hemma om vardagarna. Bara för att vi tycker det är gott, men också för att vi alltid har något att fira. Ett avklarat prov, ett lyckat möte, en ny plan, en idé, en vacker dag. Idag firade vi att mamma inte har cancer. Att läkaren ringde halv tolv idag med en positiv ton i rösten. Att allt var lugnt. Varje dag är värd att fira, varje kliv på jorden då vi är vid liv. Men vissa dagar är mer firvärda än andra. Idag var en sådan dag. En dag som gör att vi kan fortsätta fira. Tack oändliga universum, för att du ville mamma väl den här gången. För att du ville oss alla väl.

Februari var en fin månad! Jag tycker generellt att februari brukar vara ganska vänlig, trots att vintern börjar kännas evig och en allt starkare börjar sukta efter varmare dagar. Årets andra månad spenderade jag mycket tid i skolan, trivdes och kände mig sporrad av roliga uppgifter, projekt och långa luncher med mina vänner. Jag åkte till Uppsala och Västerås, åkte på Yoga Games på Münchenbryggeriet med mamma, åkte till Trysil och åkte skidor en torsdag, hade mycket på gång med catering och blogg, skrev VILA i versaler i kalendern för att påminna mig själv. Mamma och pappa firade 30 år. Sista veckan i februari åkte jag till Finland ett par dagar med familjen.

Hur vänlig och vackert vintrig februari än är så är det dock ett faktum att det är en mellanmånad, en månad som gör att en sakta börjar gå runt och förbereda sig för det som ska hända sen. Väcker förhoppningar och förväntningar och idéer.

Sjunde februari:

Tisdag. Idag sken solen för första gången på länge. Julia kunde äntligen lägga upp den soliga novemberbilden på Instagram och jag kunde i teorin ha på mig mina nya vårskor från Vagabond. I verkligheten var det alldeles för kallt. Februarikallt.

Fjortonde februari:

Idag var det vår i luften. Det uppfyller alla mina sinnen. Idag var det dessutom alla hjärtans dag. Ett kommersiellt påhitt såklart, men också ganska fint, för idag var det trettio år sedan mamma och pappa kysstes första gången. De är fan oslagbara! Vi skålade i prosecco och samtalade om framtid, sexualitet, sommar och tillvaro. Som allt oändligt oändligt oändligt. Jag fascineras ibland över hur jag kan ha så mycket att prata om med ett par enskilda människor. Hur orden inte tar slut. Vi avslutar någon gång och tar vid nästa dag igen.

Artonde februari:

På en gata i Paris finns katter och människor och doften av crêpes. Där är det inte tyst och öde, som här. Längs floden i Florens finns ingen stress. En kväll i Barcelona finns inte ljudet av smatter mot tangentbord, där finns högst smattret av regn mot små runda bord eller brus av musikdunk bakom nästa hörn. Allt oftare vill jag bort. Inte aggressivt och ångestfyllt, men jag vill bort: innerligt och hundraprocentigt. Jag vill till liv, spänning och äventyr. Jag behöver ingen trygghet mer nu.

Tre inlägg från februari månad:


Fem recept från februari månad:

 

MARS

Jag välkomnade årets tredje månad med öppna armar. Första veckan var sportlov: vi var kvar i Finland över månadsskiftet, till helgen var jag hemma igen och styrde fest med Julia. Jag lät syster klippa av mig håret, firade födelsedagar och hundra dagar till studenten, spenderade sena eftermiddagar i skolan med olika projekt, kollade på melodifestivalfinal med gänget, hade fullt sjå med FN-rollspelsvecka, åkte på besöksdag på UU, planerade och genomförde små och roliga cateringuppdrag. En fartfylld månad, mycket på gång i huvudet. Och så blev det vår: påskliljor på fönsterbrädet och krokus i rabatten.

Dagboken den trettioförsta mars:

Fredag. Tyst regnsmatter mot fönstret. Det har varit en bra vecka, men också rätt dålig rent måendemässigt. Jag är trött. Jättetrött. Jag hann aldrig vila upp mig efter FN-veckan, då helgen fylldes av jobb (och middag med Julia och Jonna förresten – så mysigt!). Utöver tröttheten har jag från och till under veckan stött på vemod och otillfredskänslor och tvivel – det har inte varit helt på topp med andra ord. På måndagen var det dock arton grader och sol, rena rama sommaren! Vi gick ut i t-shirts utan att frysa det minsta.

Fem inlägg från mars månad:


Fem recept från mars månad:

APRIL

April! I Schweiz var det vår i luften, allt blommade, jag drack espresso med farmor i solen, gick på museum och fann tid att andas ikapp det lugn månaden innan saknat. När jag kom hem var det förstås kallare, men vårkänslorna bestod och plötsliga snöfall varvades allt oftare med solskensdagar. Jag var ledig mycket, firade påsk med familjen, röjde hemma i huset och började planera försäljningen, sökte till höstens skrivarkurs, tränade och yogade, hämtade studentmössan och firade att det var femtio dagar kvar. Jag jobbade hela sista aprilhelgen, men när jag stod och diskade på söndagen fick jag en plötsligt impuls att fira valborg i Uppsala. Jag fick med mig både Julia och Nike och vi åkte samma eftermiddag. April avslutades vid en falafelvagn.

Så skrev jag i ett dokument när jag var i Schweiz:

Farmor har lagt ifrån sig tidningen. Glasögonen ligger åter i det röda fodralet som jag älskade att öppna och stänga när jag var liten och som alltid brukar komma bort. Hon ligger med böjda knän och en filt över sig. Ena handen mot ögonlocken, den andra på huvudet. Jag älskar henne så himla mycket, min farmor. Hur hon pratar i oändliga sidospår men alltid, alltid, alltid hittar tillbaka. Hur hon bekräftar mina förslag på ord när hon pratar genom att forma dem med sina egna läppar. Hur hennes aura får ens själ att vila.

Idag när vi var på marknaden fick jag med viss övertygelse bjuda henne på kaffe vid de små, runda borden vid espresso-vagnen. Det här blir en tradition, sa hon. Det får vi göra i tio år till… Om inte annat ser jag ner på dig från himlen när du sitter där. 

Jag fick lov att bita mig i läppen. Hårt. Farmor är en person jag önskar var evig.


Fem inlägg från april månad:


Fem recept från april månad:

Det var första tredjedelen av 2017! Vi tar vid igen i nästa inlägg.

1 kommentarer

  1. Julia says:

    OMG, blir alldeles varm i själen av det här inlägget <33<3

Lämna en kommentar

Din e-post kommer inte att publiceras.