Ett nytt år, en ny dag

Posted on

Ur dagboken, 2017.01.01: När det är den första dagen på ett nytt år och regionaltåget rullar genom mörka landskap känns allt så väldigt tyst. Lugnt. Festerna är över. I sängarna ligger människor hopkrupna under mjuka täcken. I köken doftar det rostat bröd och bryggkaffe. Glaskross får asfalten att glittra. Nyårsönskningarna som skrevs innan klockan slagit nytt är skrynkliga lappar på diskbänkar, nyårslöftena har kanske redan brunnit upp i midnattseldarna.

Det är ett nytt år, men det är också bara en ny dag. En ny tyst, lugn dag i ett kyligt vinterland. En ny dag då ett tåg rullar genom mörka skogar och bortglömda städer. En ny dag då människor går upp ur sängarna, en ny dag då somliga dricker fyra släta koppar kaffe och andra inte. Ändå är det något så heligt över just denna dag. Den första dagen på något nytt.

Vad är egentligen grejen med år, när de precis som minuter och timmar och dagar är något vi hittat på, bara för att underlätta våra liv? Vad är egentligen grejen med att natten mellan den sista december och den första januari ska sköljas ner med champagne och understrykas i form av glitter på natthimlen? Det är nog hopp som är anledningen. Utan år skulle vi ge upp. Utan en känsla av att börja om skulle vi antagligen gräva ner oss för mycket i våra tankar och handlingar; vi skulle bli yra av det eviga, oändliga förloppet. Tanken på livet skulle bli som tanken på universum. Ogreppbar.

Men när vi kan kategorisera våra liv i 2015, 2016 och 2017, då blir det lättare och hoppfullare. Blir vårt 2015 inte som vi tänkt, då får vi inom sinom tid en ny chans. Blir 2016 så lyckligt att vi spricker, kan vi behålla året som en liten karamell i vårt sinne. En liten oföränderlig karamell som bara finns där och som inte kan påverkas av de tragedier och tårar som morgondagen kanske väntar. Det är bara i våra hjärnor som föreställningen, sparandet, lyckobufferten, hoppkompensationen finns, men det räcker ofta. Det mentala räcker långt. Längre än vi kanske tror.

Men vad skulle hända om vi började se dagarna på samma sätt som vi såg åren? Om vi såg varje ny dag som en möjlighet att skapa något nytt? Något fint? Om vi började spara vackra dagar som karameller i våra sinnen och började släppa dåliga dagar om kvällarna? Kanske skulle våra liv bli lite hoppfullare. Kanske skulle vi kunna släppa lite av den press vi sätter på det nya året. De förväntningar vi bygger upp på det som komma skall. Kanske skulle vi inte behöva svepa tre flaskor champagne och tro att det är början på våra nya liv. Kanske skulle vi bara kunna sitta på tysta tåg genom mörka landskap och liksom varje gång lita på att tåget bär oss någonstans. Mot något nytt.

Med det sagt är jag tillbaka på bloggen. Ibland krävs en oplanerad paus. 

2 kommentarer

  1. Julia says:

    ÄLSKAR detta inlägg!!!

  2. Elsa says:

    Jättebra skrivet!

Lämna en kommentar

Din e-post kommer inte att publiceras.