Visit Homepage
Skip to content

Hem till vintern

Hej vänner! Long time no see! I två månader har jag varit på resande fot, sedan jag satte mig på flyget till Lissabon den tjugotredje september. Nu har jag kommit hem för att landa en stund. Till ett nytt hem, i en gammal hemstad, där fönstren är stora och vätter ut mot en å som nu är iskall och en park som sedan ett par dagar tillbaka är insvept i nysnö. Jag läser på stadens bibliotek, skriver vid köksbordet. Lagar mat som jag saknat på Paris och Roms gator, strosar runt i för stora tofflor och pratar i telefon länge.

Efter en fartfylld höst njuter jag så av att komma hem till denna kontrast. Till vintern. Till stillhet och dagar där jag har tid att landa i mig själv igen, återfå någon form av fysisk balans och planera det som kommer härnäst. Igår åkte jag till Stockholm för att hälsa på Nike, på lördag åker jag till Falun och Julia ett par dagar innan det bär av mot ett julpyntat London. Jag kommer fortsättningsvis egentligen inte alls lida brist på fart och äventyr, men när jag är i det nya hemmet känns det som om tiden står stilla. Det är välbehövligt.

Men vad har jag sysslat med sedan jag lämnade Portugal egentligen?

Jo, pappa kom ju till mitt lilla hem i Principe Real den tjugotredje oktober. Jag packade min stora väska, vi gjorde en dagsutflykt till bergen och klev sedan på nattåget hit – till San Sebastián (Baskien).

Vi stannade dock inte länge, utan fortsatte samma kväll till Bibao och morgonen därpå till Schweiz, där hösten färgade hela landet gyllene och marknaden glittrade. Jag spenderade mycket tid med farmor.

Den sjätte november träffade jag mamma i ett kyligt Paris. Vi gick armkrok längs breda gator, åt gott och pratade ikapp. Den nionde åkte vi tillbaka till Basel tillsammans, för att morgonen därpå säga hejdå…

Jag tog det tidiga tåget till Rom den tionde november, där jag samma eftermiddag mötte upp Emmie.

De kommande dagarna spenderades på ett folktomt Capri, i ett juligt Sorrento och ett vykortsvackert Positano. November-Italien var egendomligt tyst men också omtumlande vackert.

Vi åt pizza, läste böcker och färdades längs slingriga vägar och på rostiga spår.

Den sextonde landade jag på Arlanda. Kylan i väntan på bussen var plågsam men gjorde mig lycklig. Det var så fint att komma hem. Jag kramade Emmie hejdå och hälsade på syster en natt. Tog sedan tåget hit. Till stillheten. Nu är det tisdag. Jag knaprar choklad och läser Josefine Klougart tills jag somnar.

Vi hörs snart igen!

En kommentar

  1. Emmie Emmie

    Love you ❤️❤️❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *